Den helige Johannes Döparens dag Den högstes profet

Asfalten på skolgårdarna runt om vårt land är nu heta av sommarsolen. Gårdarna gapar tomma likt en öken, men om vi lyssnar noga kan vi fortfarande höra tusen och åter tusen barnröster skalla: Du ska inte tro det blir sommar ifall inte någon sätter fart.

Det är inte mycket som sätter fart om inte någon ser till att det händer något. Vädret kan vi inte göra så mycket åt. Men det mesta annat. Eller hur! Middagen kommer inte på bordet om inte någon lagar den. Gräsmattan klipper inte sig själv. Demokratin fungerar inte om inte någon röstar. Hungersnöd, krig och miljöförstöring kommer aldrig ta slut om inte någon orka bry sig tillräckligt för att ta upp kampen mot lidandet.

Vem är då den här någon? Är det den där ingen som jag har hört talas om när barnens rum ser ut som kaos och jag frågar vem som har stökat ned. -Ingen, svarar barnen. Ingen, är det denne någon som faktiskt måste göra något för annars tar det inte fart?

En sådan där någon som såg till att saker tog fart, var Johannes Döparen. Det var en någon som inte var som vem som helst. Lite annorlunda kunde man kalla honom. Han bar kläder av kamelhår, och det ska ju klia något alldeles förfärligt, tänk er den klädseln i öken där han levde. Han åt gräshoppor och vildhonung. Och han ställde sig mitt i floden Jordan och hans röst skallade: Omvänd er! Himmelriket är nära!

Hade ni låtit er lockas av denne någon? Kanske om läget var tillräckligt desperat, som det var för israeliterna som ju levde under en grym ockupation. Johannes Döparens yttre galenskap kanske gav ord åt deras inre förtvivlan och längtan. Gud, rädda oss från vårt lidande! Och där kom så någon som ett svar på deras böner med löftet om att himmelriket var nära. Skrifternas löften om fred och seger var inom räckhåll. Allt som krävdes var ett omvändelsedop. En rit i vattnet som symboliserade att man var redo för något nytt. Någon, blev till några, som blev många. För Johannes Döparen hade många följeslagare och trots att maktinnehavarna kanske hade kunnat avfärda honom som lite galen blev han hotfull eftersom han vågade vara den som pekade på det som var fel och orättvist.

Johannes och Jesus var kusiner och det var Johannes som döpte Jesus i floden. Deras vägar gick sedan ett tag parallellt innan Johannes liv tog ett abrupt slut med en neslig död. Vad vi kan ana genom Bibelns berättelser är att Johannes rörelse och Jesus rörelse var båda stora och kraftfulla. Men de hade lite olika syften. Johannes uppdrag var att bereda väg för Jesus och att göra folket berett på att himmelriket var nära. Johannes var denne någon som satte fart på något som var större än honom själv. Han var en profet, som talade om det som är och det som skulle komma, en Guds man som lät Guds Ord komma genom honom. Han sa det vi behöver höra.

Den öken som han vandrade i gapar nu tom, liksom skolgårdarna är tömda på barn. Men om vi lyssnar noga så kan vi höra hans röst skalla, och den kallar på oss: Omvänd er! Himmelriket är nära!

Vi behöver inte gå ned i floden Jordan och be om ett omvändelsedop. Vårt dop är nog, det dop som vi har i de flesta kristna kyrkor, är ett dop på Kristi uppdrag. Vi döps till ett nytt liv, med Kristus och Hans kyrka. Det är ett dop där vi får syndernas förlåtelse och ett evigt liv. Det dopet gäller en gång för alla. Likheten med Johannes omvändelsedop är att det aldrig är försent att låta sig döpas och att vårt dop innebär att även vi ska låta omvända oss dagligen. Dopet gäller en gång för alla, men vi måst påminna oss om vad dopet innebär, att det faktiskt kräver något av oss.

Jo, Gud kräver faktiskt något av oss samtidigt som Gud av kärlek/nåd ger oss en kravlös frälsning. Vi får komma till Gud, bara så där, det är frälsningen. Men som döpt är man kallad till att vara en någon som sätter fart. Och vi ska sätta fart på något som är större än oss själva.

Vi ska peka på att det finns en Jesus Kristus som ger syndernas förlåtelse och ett evigt liv. Vi ska få den här skutan till kyrka att ha konstant styrfart så att vi inte stannar upp och resignerar. Det är vi som är någon som måste göra det här, och ingen annan – inte ingen.

Precis som de krävs av oss att vi själva måste sätta lite fart på våra kristna liv. Dopet tänder en liten låga i våra bröst men vi måste ge lågan syre för att den ska ta fart. Det gör inte ingen, det gör bara någon, och det är du.

Aaaa! Vad frustrerande det är när man måste ta tag i allt själv. Ja, det är väl en del av vuxenblivandet att inse det. Och vuxna måste vi bli även som kristna. Vad ska du göra då, för att sätta fart på din låga och det som är större än du själv. Ja, men du är här nu. Här inne blossar elden upp. För här i gudstjänsten är himmelriket så oerhört nära.

Himmelriket är den plats där lågan blir till en eld. Där Gud finns och tar emot oss. Det är inte en plats långt borta, långt fram i tiden, inte en plats som vi endast kommer till efter döden. Himmelriket är här och nu. Det är nära. För Jesus Kristus, och allt det vi gör i Hans efterföljd, som att vi döper, tar emot förlåtelse och välsignelse och nattvarden, är porten till himmelriket. Vi kliver rakt in där varje gång vi firar gudstjänst. Lågan blossar upp, kyrkan får styrfart och vi som är någon, blir några och tillsammans med hela den världsvida kyrkan ganska många. Våra rop skallar tillsammans med Johannes Döparen ut i världen och kallar på en hel mänsklighet: Omvänd er! Himmelriket är nära!

Bildresultat för john the baptist

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s