Åttonde söndagen efter trefaldighet Andlig klarsyn

Jer 7:1-7; Rom 8:14-17; Matt 7:13-14

Ett fyrtorns vägledande ljus var för båtfolket skillnaden mellan liv och död. Mellan att gå på grund och att kunna segla hem. Ju högre fyrtorn och ju större lins, desto längre når ljuset från den. En riktigt hög fyr kan lysa förbi jordens krökning. Källan till fyrens ljus är mycket liten, det som får ljuset att reflekteras i en så stark stråle är flera olika prismor. Prismorna bryter ljuset och får det liksom att riktas åt rätt håll. Och så snurrar ljuset runt, runt och lyser upp nattmörkret. Fyrljuset räddar liv.

Att vara en Jesu lärjunge, att vara kristen, kan liknas vid att kliva in i ett högt fyrtorn och ta sats för att komma upp till toppen. Varje trappsteg ska tas, det kan ibland vara tungt och motigt, kanske man måste låta sig vila emellanåt när tvivlet slår till. Ibland vill man bara ge upp och springa ned igen och ut, ut i det som verkar fritt. Men är man fri utanför fyrtornet? För därute kommer mörkret, men i fyren finns ljuset. Man fortsätter uppåt ända tills man kommer till den sista avsatsen innan stegen som leder upp till den trånga passagen fram till ljuskällan. Upp går man, in tränger man sig, fram kommer man till Jesus själv. Sätter sig vid ljuset och låter dess strålar skina rakt mot en. Och som prismor reflekteras Kristus ljus genom oss i en stark stråle över jorden. Fyren är hög och når till och med förbi jordens krökning. Och ljuset leder hem och räddar liv.

Kyrkan är som en fyr, ljuset är Jesus Kristus och prismorna är vi. Vi är de som får ljuset att sprida sig över jorden och genom mörkret. Ljuset skulle finnas där även om prismorna saknades. Men med prismornas hjälp når ljuset längre. Jesus behöver oss för att Guds rike ska förverkligas på jorden.

Förra veckan så avslutade jag gudstjänsten med att återberätta en legend som gick så här:

Efter himmelsfärden så frågade en ängel Herren Kristus: ”Hur skall det gå med ditt rike på jorden? Vilka planer har du för framtiden?” Kristus pekade på sina elva lärjungar som var på väg hem efter himmelsfärden och han sa: ”Jag har ju mina lärjungar.” Men ängeln var inte nöjd. ”Men om dina lärjungar sviker – vad händer då? Har du ingen annan plan?” frågade han. Kristus svarade: ”Nej, jag har ingen annan plan.”

Det må vara en legend men historien visar på att det är nog så att planen för Guds rike här och nu på jorden är att vi lärjungar ser till att det är en god plats att leva på, att vi förkunnar evangeliet för många och döper människor. Det är vad vi som kristen gemenskap, som kyrka, ska göra.

Det var därför som Gud sände sin Son för att undervisa oss och dö för våra synders skull. Så att vi liksom Paulus säger inte är slavar under synden längre. Utan vi är Guds barn, Guds arvingar. Som har ärvt Jesus uppdrag att förkunna och hela världen. Vi har fått det som gåva i dopet, men vi har också fått gåvan att välja om vi överhuvudtaget önskar ta den här vägen. Det är som om fyrtornet har placerats rakt framför oss, men vi måste ju inte gå in i det. Det är ansträngande att välja att kliva in i det där tornet med de höga, smala trapporna, och börja klättra uppåt. Det är inget lätt arv att få.

Ett kristet liv är en utmaning. Vi ska göra som Kristus gjorde och det är inte självklara val att göra. Utmaningen kan se olika ut för oss kristna beroende på var i världen man befinner sig. Här riskerar vi inte livet för vår tro, men det kan vara nog så svårt att gå emot massan och normen som i vårt samhälle säger att kristen tro är förlegad, och om du nu nödvändigtvis är så svag att du tro på Gud så håll det åtminstone för dig själv. Men Gud visade genom Kristus att vi inte alls ska hemlighålla vår tro utan vi ska ha modet att förkunna den för fler.

Så vad gör då vår Fader, Abba, vår förälder för att vi ska våga vara Kristi lärjungar? Jo, Gud gör som de flesta föräldrar gör för sina barn. Gud släpper oss fria och har så pass mycket förtroende för oss att han tror på att vi klarar av att göra det som Kristus gjorde. Som alla föräldrar har Gud fått se sina barn ibland misslyckas och välja fel vägar. Kyrkan har genom historien begått fruktansvärda övergrepp på människor. Men vi har också lyckats vända och förändra oss till det bättre. Kanske för att vi vet att vi har en förälder som älskar oss, som ger oss en ny chans bara vi ber om förlåtelse.

Som kyrkfolk är det som om vi har klivit in och ut ur det där fyrtornet otaliga gånger. Men fyrtornet står kvar, lågan av ljus skiner alltjämt. Det väntar där på oss. På att vi ska komma upp och sätta oss. Så att ljuset kan brytas genom oss som fyrens prismor och få Guds ljus att spridas över världen.

Om ingen går in i fyrtornet då? Om fyren glöms bort? Släcks lågan då? Nej, jag tror att Gud finns oavsett om vi tror det eller inte. Men om tron på Gud skulle försvinna så skulle ljuset inte lysa lika långt. Världen skulle bli lika mörk som havet kan vara utan ledljus från land. Så för att vår värld ska vara en god plats att leva på, att Guds rike ska frodas här och nu så behövs vi var och en. Fyren kallar på oss.

Bildresultat för lighthouse

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s